i Min Eden

Igår, torsdag, besökte jag tillsammans med Kitty (det är sjukt hur många gånger ni har fått länkat dit) den här färgstarka kvinnan. Vet ni vem det är? Det är Min Eden, eller så kan vi helt enkelt bara kalla henne Nina, som hon egentligen heter. Min Eden är bara namnet på den fantastiska trädgård (och blogg, jag vet inte riktigt vilket som kommer av vad) hon skapat.

Det var verkligen en upplevelse, och en trädgård som MÅSTE ses, åtminstone en gång! Jag som aldrig tidigare sett trädgården live, blev så överraskad. Att det kan se så annorlunda ut än vad man målar upp i sitt huvud från de bilder som publiceras på bloggen.

För mig var det alla detaljer överallt, som gjorde det hela till en upplevelse. Alla små statyer, skyltar, grejer, hinkar, lådor… på bilden finns det en liten, liten skylt som det står “nässlor” på, men den upptäckte jag först här hemma när jag gick igenom bilderna. Och liten indeed! Jag var tvungen att zooma in för att se vad det stod. Men någon nässla såg jag inte skymten av någonstans. Så då kan vi prata om falskskyltat! Istället fanns ett hav av starkrosa vallmon, som man som besökare omöjligt kan avgöra huruvida de finns där av misstag, eller om det bara är tänkt att se ut som ett misstag.

Jag såg på trädgården på två sätt, som trädgårdsmästare, och som entusiast. Trädgårdsmästaren såg de praktiska lösningarna med stenar runt rabatterna och träden, växtvalet och konstruktionerna… medan entusiasten ständigt undrade “hur i allsin dar kom hon på det här?”, inte på något dåligt sätt, utan med baktanken på hur stor fantasi och vilken kreativitet det krävs för att få ihoppysslad en sån här skatt.

Faktiskt så kände jag mig lite som Peter Englander när jag kikade runt och försökte med all makt att hitta “fulhörnan”. Men tror ni att jag fann någon sådan? Nej. Till och med komposten var i snyggaste laget liksom området runtomkring (nu pratar vi i skuggan under pilen, bakom ladan… typ där solen aldrig skiner om man vill vara riktigt dramatisk), ja det fanns till och med en rottingstol att slå sig ner på så länge man väntade på att komposten skulle brinna klart. Jag är fascinerad.

Jag gick flera varv runt gården… alltså den är inte stor alls, och ändå ryms det sån mångfald och så otroligt många rum… dels för att det tog ett helt varv innan Leon somnade och jag kunde lämna honom i skuggan, och dels för att det behövdes minst två varv för att ta in alla intryck. Det var en svår nöt att knäcka, eller för att säga det mer rakt ut var det så mycket att ta in, att det blev svårt. Egentligen borde man vara där en hel dag för att hinna med allt. Och oj så jag önskar att jag fick en privat guidning och höra om alla tankar bakom!

I efterhand dök det upp mängder av frågor i mitt huvud. Var är allt ogräs? Hur många stenar är använda i Min Eden? Vad finns det under smultronen vid kanten av rabatten? Hur gör man med en pytteliten damm till vintern? Och så vidare i all oändlighet (Nina, du behöver inte svara på frågorna… jag har en idé som du ska få höra om sedan). Sedan insåg jag, att det jag ser som ogräs, det är liksom där som ett snyggt misstag hos Nina. Jag måste lära mig att släppa på tyglarna lite på den punkten.

Stenläggningen var ett mästerverk i sig! Allt hängde ihop så snyggt, och ögonen drogs lika mycket neråt som in i rabatterna. Det är så snyggt och så praktiskt, och så genialiskt!! Mossa som fogmassa, hur smart är inte det? Och så sjukt snyggt att jag helt kallt tänker sno den idén och själv leka lite med surmjölk mellan stenarna. Tänk om jag skippar sanden på mina gångar, och kör på stenar istället?! Det kan ju faktiskt hända i framtiden. En bit i taget. Eller så redan “så fort som möjligt”.

Vilken mångfald! Det är inte klokt hur många sorters växter det fanns i Min Eden, och alla trivdes helt fenomenalt.
Ett av de mer intressanta inslagen måste väl ändå ha varit den lilla igenväxta gången rakt genom den största rabatten. Man lockades att gå på den, och jag tror också att alla gjorde det! Sedan var det ingen stor upplevelse i sig, men att se den där bland alla bladverk gör att man blir lite äventyrslysten.

Och höjdpunkten?! Definitivt surjordsrabatten och den lilla, lilla dammen i en rostig balja. Surjordsrabatten är precis sådär mystisk som man fått läsa på bloggen, och man skulle helst av allt bara vara 5cm hög och kunna gå in under thuijan och syrenhortensian, inspektera stubben och säga hej åt den där figuren som ligger och har det så mysigt i mossan. Jag som blir helt till mig av en trollskog, och går igång på mossa, borde absolut ha både ett woodland och en surjordsrabatt.

Det här har du gjort bra Nina! Du är värd precis all uppmärksamhet och lovord! Det är ett fantastiskt arbete du gjort, och vilken upplevelse dina besökare får! Jag vet iallafall en trädgårdsentusiast som tänker komma tillbaka (jag säger inte vem, men hon bor visst under ett vattentorn).

TACK!