Lagom

Det blåser nya vindar i min sagarden nu till hösten. I och med att jag avslutade min karriär som vardagsbloggare och istället satsar helhjärtat på trädgårdsavdelningen har jag fått lite ideér att förverkliga.
Hittills har den här bloggen gått i vinterdvala direkt det blivit höst, och så kan vi ju inte ha det i framtiden. Jag är ingen sån som odlar sallat i krukor på vintern (om jag hade någon slags snygg belysning kunde jag ändå tänka mig det, men det ger inte så mycket bloggmaterial precis), så för att ha något att skriva om på vinterhalvåret kommer jag att komplettera bloggämnena lite.

Förutom trädgård och höns blir det också fokus på en hållbar livsstil, det vill säga självhushållning, ekonörderier, närproducerat, plastbantning, återanvändning… och det  inkluderar också inredning på ett hälsosamt plan.

LAGOMBACKAN blir det nya bloggnamnet. Det syftar på min livsfilosofi att inte slita på sig själv heller utan bara arbeta lagom mycket med allt och att ta saker med en nypa salt. Den filosofin är något som jag omedvetet har utvecklat genom åren när jag har tagit mig igenom orättvisa, utmattningsdepression, tunga graviditeter och som bäst kämpar med småbarnsåren. Det löns helt enkelt inte att använda mer energi än vad man har. Här är allt alltså alldeles lagom. Diskbänken är oftast proppfull med disk, och torkställningarna blockerar ytterdörren. Blöjroskisen är översvämmad, handfatet täckt med damm, för att inte tala om hönshuset som är nerskitet nästan hela tiden. Här är det långt ifrån perfekt, men det är lagom. Ni förstår va?
Under samma namn ryms det allt möjligt annat än foton på ettåringens nyspruckna tänder och storebrors blöjprydda bakdel. Det blir inga rapporter från rådgivningsbesöken eller uppsatser om vad-vi-har-gjort-idag.

I något skede kommer jag att flytta över allting till lagombackan.wordpress.com där allt gammalt material redan finns tillgängligt. Men för att alla ska ha chansen att hitta dit, så väntar jag en stund innan jag slutar uppdatera här, och enbart använder mig av den adressen.

krosseriet

 Meet My friend!
 

Den här modellen har jag växt upp med, gjort otaliga omgångar kokosbollssmet i… Jag minns inte ens vad annat jag använde mammas matberedare till än just kokosbollar. I något skede köpte mamma en likadan på loppis, bara för lockets skull tror jag, och jag fick ta resten. Det är en plastbit som trillat bort, den där viktiga som gör att maskinen går igång, och enligt gammal tradition ska man använda skaftet av ett matskedsmått istället.

Historien om matberedaren slut. Det jag egentligen skulle berätta om, är äggskal. Vi slänger inga äggskal, inte mamma eller Mommo och moffa heller. Det är helt enkelt en alltför värdefull slaggprodukt när man har höns på gården. Det är så att hönorna behöver kalk för att producera äggskal, och istället för att köpa kalk eller snäckskal så hushåller vi med äggskalen. Vi sätter skalen (både råa och kokta) i en skål som vi sedan tömmer när den är fylld (ungefär samtidigt brukar jag ha fått skalleveranser från andra håll också). Beroende på hur fräscha de är lägger jag dem på en plåt i ugnen en stund, eller så gör jag det inte, innan jag mixar dem till små flingor i matberedaren.

Också ett sätt att använda sig av svinnet .

taggigt guld

   
 
Äntligen! Ni förstår inte hur vi har väntat på det svarta björnbärsguldet! Och nu, en månad senare än vanligt kunde vi plocka de första bären! Jag fick skynda mig för att hinna få något, och lyckades nappa åt mig ett enda innan Leon hade mättat sin mage. Nu handlade det faktiskt inte om fler än 9 bär, men redan om några dagar kan vi skörda några till.

  
Taggigt indeed!

zucchini

Zucchini motsvarande min sons vikt är vad vi har samlat på oss nu de senaste veckorna. 18,2 kg (ärligt talat vet jag inte vad Leon väger, men skulle gissa något ditåt) äkta närodlad råvara som bara väntat på att förädlas och frysas in. 

   
Jag har ingen aning om hur inläggningen kommer att smaka, men eftersom jag tycker om ättikssmaken så borde det inte vara något problem för egen del iallafall. Receptet jag använde mig av, fick jag av Ingela. Alldeles lagom invecklat för att jag ska orka utföra hela processen.

Till inläggningen hyvlade jag zucchinin ända in till mitten, och skar sedan ner den delen i små tärningar att frysa in och använda i såser och soppor till vintern. Man blir lite bortskämd med att få fylla ut rätterna med färsk zucchini på sommarhalvåret, men till de redan nämnda rätterna går det bra med frusen variant också.

18 kg är ganska mycket, så förutom inläggningar och sopptärningar, rev jag också ner zucchini till fina små strimlor. Jag använde mig av matberedare och kramade sedan ur lite vätska innan jag frös in i påsar med 3 dl i varje. Just 3 dl är den mängd som behövs när man ska baka mammas zucchinibröd. Om man är lika lata som vi är här i huset och vill göra ett formbröd istället för semlor, så fördubblar man receptet och slipper kladda med smeten. Brödet passar utmärkt att rosta eller att göra smörgåstårta av.

Imorgon ska jag göra inläggningar av de sista zucchinisarna.

maskihallonen -not!

  
Se så stora och fina hallon vi får på buskarna som jag en gång i tiden grävde upp vid villan. Det har tagit ett par år innan de rotat sig ordentligt och ger ordentligt med bär, men från och med nu tror jag nästan att vi till och med kunde frysa in någon deciliter.

Imorgon. Då ska jag sätta mig i lugn och ro i vinbärsbuskarna och plocka lite saftningsbär, och så ska jag se hur mycket vinbär jag lyckas skramla ihop.

Fotografen bland bladen

Att få ha Camilla här, krypandes i buskar och mellan odlingslådorna, var precis så roligt som jag förutspådde. 

 
Det tyckte Leon också, som kilade runt och undrade vad Camilla riktigt tittade på. “Bann” sa han, som betyder “vann” (var). 

Med Camilla kom också Ingela. En duo som jag gärna skulle chilla mer med, typ på någon terrass i kvällssolen. Ingela och jag fick prata trädgård medan kameran gick varm och Leon sprang ivägen mer eller mindre hela tiden. Tiden rann iväg, solen försvann ner bakom grannhuset, och vi gick inomhus för att äta en bit mat innan avskedet. 

 
Mest dramatiskt på hela dagen var det när katten Nelson plötsligt fick för sig att busa med hönsen. Ingen av våra två katter brukar ens titta åt hönsen, så det blev väldigt livligt i hönshagen. Indiantrion, appenzellerna, var mest lättskrämd så de flög alla möjliga vägar. En nöjde sig att hoppa över staketet, en flaxade upp på hönshustaket medan den tredje prövade vingarna och flög ända upp på uthustaket. Därav är min man på taket. Som tur är har de vant sig att bo här, så de var ganska lätta att fånga in.

  
Det var otroligt roligt att ha er här, Camilla och Ingela!! Hoppas vi ses igen någon gång snart!

Finbesöket

Idag kan ni tro att är en mycket spännande tisdag! Det är inte bättre än att vi får finfrämmande från södra Finland, bloggbesök kunde man också säga, eller journalistvisit. Mest excited är jag ändå över att faktiskt få träffa en hittills okänd människa IRL.  

 
Det är duktiga Camilla som kommer hit med sin kamera och ska göra ett reportage om trädgården. Den delen är faktiskt inte särskilt skrämmande, inte när jag står för att vår trädgård inte på något vis behöver vara pedantiskt perfekt. Det ÄR ogräs i gruset. Det ÄR plastleksaker som ligger på gräsmattan. Det ÄR en och annan del av trädgården som är halvfärdig. Men så är ju vår trädgård väldigt ung.

Nu ska jag njuta av dagen och sällskapet!

Här är det lagom

Här sitter jag med två timmar kvar tills grindarna ska öppnas upp och trädgårdsintresserade släppas in. Jag har precis druckit kaffe, läst tidningen och bläddrat i Arbis kurskatalog (sjukt bra kursutbud i höst!!). Ingen panik. Ingen stress. Alldeles lagom. Trädgården är allt annat än perfekt, men så har jag varit i jobbet, och haft väldigt intensiva dagar där.  Det går inte att vara intensiv överallt, inte samtidigt iallafall. 

 
Allt sammanföll väldigt dåligt den här gången. Idag är det konfirmation här i staden, och igår stod jag ensam i butiken, med kunder upp över öronen och en kropp som värkte i slutet av dagen. Då visste jag att jag inte skulle orka feja i trädgården på kvällen. Och jag hade rätt. Istället sov jag på soffan ett par timmar, och sen när jag gick ut kändes det som att jag hade arbete upp över öronen. Allting var upp över öronen igår. 

Det var då jag släppte ribban, gick in och öppnade en chipspåse och tittade på en spännande Irene Huss-film. Ribban ligger fortfarande där ute någonstans i långgräset (ja för trimmern gav förstås upp också). Nä! Trädgården ska inte bli en stressfaktor, och jag tror inte att dagens besökare tänker på att en omplanterad vinbärsbuske är alldeles gul och ful, att inte alla klätterväxter är planterade vid den nya spaljén, eller att växthuset är ur bruk (gurksalladen är slut för i år, och nässlorna har frodats en bra stund redan). Det är så det är att vara en jobbande småbarnfamilj med trädgård.

   
   
Det är väl det som är huvudsaken, att vi älskar vår gård och trivs så bra att vi inte behöver åka utomlands för att njuta. Den är lagom åt oss. 

 Hoppas ni som besöker oss idag också tycker att den är lagom. Välkomna!

alla hönsen hemma

De tre indianerna behövde inte mer än en dag på sig att bli kompisar med resten av gänget. 

   
Jag fick lyfta in silkeshönan, men efter det hade jag dem allihopa på pinnarna -för första gången på länge. Imorgon blir jagar med den sista överloppstuppen, sedan är det vår dvärgcochin som är herre på täppan här på backan.

Han är utan namn ännu, och jag borde verkligen börja komma på något finurligt snart.

Jag har aldrig…

ni vet den leken när man i tur och ordning ska ge ett påstående och dem som det inte stämmer in på måste dricka (ofta alkoholhaltig dryck). 

 
Nå, jag har aldrig tvättat fönstren -känns det som iallafall. Men så länge vi har bott här i huset har jag faktiskt inte tvättat fönstren, och det syns! Vi har jättejättegamla fönsterglas, sådana som är ojämna i glasen och grannarna ser lustiga ut genom dem. De känns så sköra, som om de skulle ramla ut om man råkade trycka för hårt med enjo-fönstertvättaren. Det gör de knappast efter att ha klarat sig så här pass många år redan.